Jag fattar inte hur man går vidare.
För just precis exakt en månad sen.
Jag fattar inte hur man går vidare.
0 Comments
En regnig torsdagsnatt i december i en livlig storstad. Jag ser dig stå där i hörnet med ditt arga ansiktsuttryck och med din tuffa attityd. Som att du äger världen. Jag är lite för full efter alldeles för många drinkar men ser ändå att du vilar ett öga på mig och jag tänker varför inte du är ju snygg jag kanske har en chans. "Är du uttråkad?" nästan skriker jag till dig och springer iväg för att dansa. Du följer efter och frågar vad jag heter och säger att jag är den vackraste där med mitt stora lejonhår och babylena hy. I slutet på kvällen när min nacke är svettig och sminket nästan bortrunnet så står du där i hörnet igen och frågar mig om mitt nummer och jag försöker spela svårflörtad och säger i ditt öra "nej låt oss vara lite mystiska" men vi båda vet om att vi kommer ses dagen efter för att det är något med dig som jag inte kan sätta fingret på och jag vet att du känner detsamma. Klockan är mycket och jag skulle kunna lägga mig och somna där och då men du tar mjukt tag i min hand och säger stanna, stanna bara ett litet tag till. Jag ger dig en snabb puss på kinden för att signalera att det faktiskt är dags att gå nu och du kramar om mig lite för hårt men det är okej för du är speciell jag bara känner det på mig.
En kall februarinatt på ett hotellrum. Jag sitter upprätt på sängen med benen slingrade runt din rygg och du har dina stora muskulösa armar vilande på mina axlar och vi sitter så tätt intill varandra att mina läppar snuddar ditt skägg stubb och jag fattar inte att du är här bredvid mig i just detta nu. Allt är som en dimma, kan inte tänka klart. Det är overkligt det är inte på riktigt är jag verkligen här? Det kändes som att du bara existerade på skype för ett tag. Jag tittar in i dina stora hasselnötsbruna rådjursögon och tänker att jag är så glad att jag har dig nära. "Nora, jag hoppas att du alltid finns i mitt liv det är liksom du och jag" och faller för dig och du kysser mig så kärleksfullt att jag tror att jag ska tuppa av för jag är så in i helvetes jävla kär i dig, kan inte den här stunden vara alltid alltid? Du bor i ett annat land och det gör det hela så mycket mer spännande. Unga och naiva. Plötsligt kan jag relatera till alla kärlekslåtar som finns. En ljummen försommarkväll i en svart Audi. Vi är här igen. Jag känner precis likadant för dig. Men du är distanserad och slappnar inte riktigt av och jag förstår inte varför. Vi kallpratar lite "hur har du haft det hur går det i skolan är allt bra?" och du mjuknar upp så småningom. Vi vill inte kallprata egentligen. Inte just nu. Upp på hotellrummet och vi är ensamma för stunden. Du har den där blicken igen. Håller handen runt min midja och drar mig till dig. Jag vet vad det är för blick. Allt du vill är att ha mig nära, jag vet det för jag kan läsa dig, ser du jag är inte helt dum i huvudet. Men det är inte som det brukade vara och jag har mina aningar om varför. Vi är inte tillsammans och har aldrig varit. Teven visar någon halvdålig dokumentär i bakgrunden. Du sitter mittemot mig och kollar i mina ögon och säger "Nora det här går inte längre jag kan inte vara med dig du bor där och jag bor här det funkar inte så" och jag känner hur mina läppar smakar salt. Kan inte stoppa tårarna som rinner ner för mina rougepudrade kinder. Du säger att jag inte ska gråta men hur ska jag inte kunna göra det. Tanken på att inte få ha dig i mitt liv och att inte ens prata med dig gör så jävla ont förstår du inte det? Det gör så förbannat ont. "Ta hand om dig jag hoppas att du blir lycklig det är allt jag önskar för dig" och så försvinner den svarta bilen med dig bakom ratten in i gryningen. Och jag står hoppfull kvar vid fönstret i hotellrummet du lämnade mig i väntandes på att du ska komma tillbaka och säga att det var ett skämt och att du alltid kommer finnas omkring. Det bränner i hjärtat, saknar dig redan även fast det var en minut sen vi sågs. Det är precis som på film, fast det här är inget klyschigt Hollywood-slut där de kära två lever lyckliga i alla sina dagar. För du kommer inte tillbaka och det här är slutet på vår film. Iförrgår tog jag studenten. Jag ska skriva om hela dagen från topp till tå medan minnet fortfarande är färskt och alla känslor fortfarande finns kvar. Jag sov hos Malin i Spånga från torsdagen till fredagen för att vi skulle fixa oss tillsammans och så skulle hennes morfar skjutsa in oss till Rålis där vi skulle ha champagnefrukost. Vi vaknade runt kvart i sju och var spända och nervösa inför dagen, studenten tar man ju bara en gång i livet! Morfar fixade frukost till oss och jag lockade mitt hår och efter det kom Vendela för hon skulle sminka mig. Mitt smink och mitt hår blev perfekt!! Efter en stund kom även Tom för att han skulle åka in med oss till stan. Här är en bild på oss tre på morgonen precis innan vi hoppade in i bilen och åkte iväg till champagnefrukosten: Så åkte vi och vi skulle vara i Rålis halv nio men vi blev lite sena då det var rusningstrafik, men så kom vi dit i alla fall och väl framme så träffade vi hela klassen för champagnefrukost! Kramade om alla och vi var så himla lyckliga.Vi alla pratade lite och umgicks och skålade för att nu var dagen äntligen här!!! När champagnefrukosten var klar så promenerade vi upp till skolan och skulle fotograferas i Kronobergsparken och sedan så samlades vi i Kungsholmens kyrka för att lyssna på kören som sjöng bland annat "Idas sommarvisa" och "Den blomstertid nu kommer". Det var verkligen jättefint och rektorn höll tal men hörde knappt vad han sa för vi satt så långt bak. Efter det promenerade vi tillbaka till skolan och skulle ha luuuuunch! Jag var fan taggad på den här lunchen men dåliga St Eriks gav oss kalla äckliga potatisar och typ rå rostbiff till huvudrätt, typiskt... men förrätten och efterrätten var bra i alla fall! När lunchen var klar så var alla studenter ute på skolgården en sväng och flippade och trummade och skrek och dampaaaaaade!!!!! Så bra och lycklig stämning precis hela dagen, det var helt sinnessjukt, aldrig varit med om en lyckligare dag i mitt liv! Sedan samlades vi i klassrummet en sista gång och skrev i varandras mössor och sa ett personligt farväl till Gunnar och Johan, våra mentorer. Kommer aldrig glömma dom. Dem har verkligen rört mitt hjärta dessa tre år. Jag fick även stipendium på 1000 kronor av skolan för gott kamratskap och goda studieresultat, det kom verkligen som en chock för mig. Är så himla tacksam! När det var klart så dampade vi lite till i korridoren innan vi skulle till aulan och bli utropade för utspringet! Så kom då ääääääntligen tiden för utspringet...Först så blev vårt klassnamn utropat i aulan och så fick vi springa igenom hela skolan för att komma till skolsysters rum där vi skulle gå ut på balkongen och skrika och hurra och visa upp oss. Jag var så full av adrenalin att det var jag, Sebbe, Malin och Tom som sprang först! Jag fick komma ut först på balkongen och skrika, men såg inte min familj för det var så sjuuukt mycket folk därute. Jag kramade om Gunnar och Johan och sprang sen igenom korridoren, ner för spiraltrappan och ut till friheten. Jag och Jessica hittade inte våra familjer först så vi gick igenom folkmassan och letade och letade. till slut såg jag äntligen Hamodi och sprang fram till min familj!!!! Lyckan när jag såg dom var helt OBESKRIVLIG! Jag har aldrig känt sån lycka i mitt liv! Jag stod där och hurrade och fick pommac sprutad på mig och skrek och hoppade ett bra tag innan det blev stress till att springa upp i skolan igen och byta om och hoppa upp på FLAKEEEEET!!!!!! Kan säga såhär, i två timmar hoppade jag konstant och var asfull och ölade ner precis allt och alla, var så jävla lycklig!! Efter flaket så var det dags för min mottagning. Hasan och company kom och hämtade mig i stan och så fick jag duscha i Bro. Min familj hade fixat huset med ballonger, grillad mat och en jättefin tårta! Sammanfattningsvis så kan jag säga att den här dagen gav mig inget annat än lycka, kärlek och glädje precis hela dagen. Allting var liksom pang bom på hela tiden, och jag var så full av adrenalin. Studenten var seriöst den bästa dagen i mitt liv och jag är så himla glad att skolan nu är över, jag känner faktiskt inte ångest överhuvudtaget, bara lycka över att mitt liv nu äntligen kan börja på riktigt. Jag tror det var den sjätte april i år som jag flyttade in med Malin och Monika i Spånga för att Malins morfar åkte till Gotland och lämnade huset till oss. På de här två månaderna har det hänt mycket. Det har varit kärlek, dramatik, stök, fest, alkohol, gråt, filmkvällar, glee, fattighet deeptalk, spontanitet, bråk, ilska, glädje och MAAAT. April och maj, de två sista månaderna innan jag tar studenten blev allt det jag önskade och lite till. Att ha två roommates och prova på vuxenlivet har varit så himla kul. Nu har jag liksom fått växa upp och mogna inom mig själv. Jag är inte lika lat längre och det har varit så skönt att få komma och gå precis som man vill. Inte behöva ringa mamma och säga vart jag är hela tiden. Spånga-huset har liksom inte skänkt mig annat än glädje och det var precis glädje jag behövde den här våren. När min kärlek lämnade mig efter min London-resa förra veckan (ska visa lite bilder på det snart)så var det på riktigt (vet att det låter klyschigt) Malin som sa till mig att bo kvar och inte flytta hem till Husby, även om det bara var för en vecka. Jag är så glad att Malin frågade mig om jag ville flytta in tidigare i år för att vår vänskap har utvecklats och blivit mycket starkare nu när vi bott tillsammans och i princip delat på allt och det känns som att hon är lite av en syster för mig nu. Monika kände jag inte så bra sen innan men har ju fått henne på köpet också. Jag vet att du läser det här Malin och jag vet att du inte gillar när man är alldeles sentimental och känslosam men jag ville bara säga att du är en sån person som alltid finns där för en och jag kommer alltid vara glad och tacksam för att du frågade mig om jag ville flytta in med dig och Monika de här två månaderna. Det låter supertöntigt men du räddade mig den här våren. Jag hoppas på riktigt att vi är vänner även när vi är 60 för dig vill jag aldrig släppa taget om. |
Dream huge.Tjo! Mitt namn är Nora och jag är 27 år. Reste runt jorden i fem år men bor numera i Stockholm. Är en levnadsglad tjej med ett stort hjärta! CategoriesArchives
March 2019
|