Vädret är lite molnigt men ändå varmt. Människor överallt. Reflekterar över alla som går omkring här. En tjej med stråhatt och boots går förbi. Hon verkar stressad. Tappar några skolböcker, någon hjälper henne plocka upp dem. En muskulös kille med mörka solglasögon och ryggsäck lunkar lugnt förbi på väg till sin lektion. Han ger uppfattningen av att vara så obekymrad i mina ögon.
Det är en liten gullig marknad på gång på campus. Folk som tittar på konstverk, smycken och rökelser i små provisoriska tält. En kort, petit tjej med lugg sätter sig på en stol. Hon ser svensk ut. Hon har en gitarr i handen. Börjar chockande nog spela på Från och Med Du, i en amerikansk stad. Fan vad surrealistiskt tänker jag. Hon sjunger på raden "jag minns varenda scen ifrån vår film". Och alla minnen jag någonsin hade av dig och oss kommer tillbaka.
Minnet av den regniga sommarnatten i juni när vi sov och det plötsligt började åska ganska så rejält och du vaknade alldeles skärrad och skakig. Dina andetag var tunga och stressade. Jag hade ingen aning om att du tyckte åska var läskigt. Höll om dig riktigt hårt och sa att det inte var någon fara, du somnade om bara någon minut efter det men jag svär på att jag hörde dig viska "Tack" i mitt öra precis innan. "Vad har jag gjort för att förtjäna den här fina killen?" var det sista jag funderade innan även jag somnade om igen.
Låten fortsätter. "Står inte ut, står inte ut."
Spolar tillbaka tiden till några veckor innan jag flyttade.
Vi står utanför Nivå i Fridhemsplan. Vi har druckit men inte tillräckligt så att vi är glada, bara precis så att alla känslor bubblas upp till ytan. Du skriker och gapar och höjer fingret. Jag står tyst och tittar på dig. Orkar inte. Vill inte bråka, inte nu, när det är så lite tid kvar för oss. Går iväg, fan jag pallar inte det här. Du följer efter och vi sätter oss på en ensam trappa någonstans i Stockholm. Båda har tårar i ögonen och vi kysser varann. Det smakar lite saltigt men vem bryr sig så länge jag har dina läppar mot mina.
"Från och med du, du, du
jag blir aldrig mer densamma som förut"
Klockan är kanske halv nio på morgonen. Solen gassar genom fönstret på oss där vi ligger intrasslade i den lilla 90-cm sängen. Antagligen en av sommarens varmaste morgnar. Du ska skjutsa mig till jobbet från Spånga, från huset där vi i princip tillbringat hela våren. Alla sover och allting runt omkring är så tyst när vi öppnar dörren för att gå till bilen. "Åh syrenerna har börjat blomma, jag älskar lukten av dom" säger jag. "Jag har aldrig riktigt känt doften av dem" förklarar du och jag glor på dig som att du är dum i huvudet. Du går fram till trädet, sluter ögonen, luktar på blommorna och ler lite snett. Det ser ut som att du blivit helt frälst för du säger att du lätt skulle kunna stå där hela dagen. Ett stort leende hittar till mig. "Du är min Ferdinand och kommer alltid vara, J."
"Ett år försvinner utan ljus."
Och så kommer jag att tänka på att idag är det precis ett år sen vi blev en del av varandras liv. Det har varit ett långt och stormigt år men ack så underbart ändå. Hoppas på många fler så klart.
Du sa till mig att man aldrig vet vad framtiden har att erbjuda och jag antar att du har rätt men om vi ska tänka logiskt så borde fjärilarna i min mage ha försvunnit vid det här laget också.