Påskdagen 2013. Jag har jobbat i åtta timmar och är helt slut. Du lutar med ryggen mot bilen och pillar lite med din Samsung när mitt pass slutar prick klockan sex. Du ser inte mig först. Jag går mot dig och observerar hela din figur. Du har sparat ditt skägg, inte så där jättemycket men ganska precis så mycket att du skulle kunna få vilken tjej du vill. De slitna jeansen som jag bara älskar har du på dig. ''Shit vad han är snygg'' tänker jag. När jag äntligen kommer fram till dig får jag en lätt puss och vi sätter oss i bilen. Du säger att du har en överraskning till mig. ''Vadå?'' undrar jag förvånat. Du säger att det inte riktigt är färdigt än och att du ska bara springa in på Coop jättesnabbt men jag måste sitta kvar, får inte följa med in. Tio minuter går. Ingen skymt av dig. 20 minuter går. Börjar bli otålig nu. Vart är du? Så äntligen kommer du tillbaka till mig med en kasse i handen. Du drar upp en godispåse som väger säkert ett kilogram och säger: ''Du sa till mig förut att du aldrig fått ett påskägg så jag tänkte överraska dig med ett fyllt med godis men påskäggen var helt slut på Coop så jag hoppas det är okej ändå.'' Om det är okej? Skämtar du? Det är så okej som det bara kan bli. Jag vart helt överväldigad av kärlek till dig.
Jag läser gamla sms som jag har sparat från dig. Faktiskt så har jag sparat hela vår konversation. Och ett fastnar. Jag kan inte sluta kolla på det. Det står: ''Vill hellre vara med min bästa vän.'' Och du menade ju mig då. För du var inte bara en pojkvän för mig, du var så mycket mer än det.
Bilbränderna härjar i förorterna till Stockholm. Jag sitter i hallen i Spångahuset och tittar mig i spegeln en sista gång när jag hör din bil svänga upp vid huset. Du knackar och jag öppnar dörren. ''Är du klar?'' frågar du. Japp! svarar jag och du förklarar att du inte vill ta bilen till Tensta för du är rädd om den och vill inte att den ska bli förstörd, så vi promenerar till bussen. Väl på plats hänger vi på Magdas överraskningsfest. När alla spelar charader så blir det plötsligt min tur och du hamnar i mitt lag tillsammans med Tom och Robin och ni gissar på vad det kan vara och skriker hejvilt. Alla i laget skrattar. Det är ett genuint skratt som klingar i rummet. Jag ser på dig. Fyfan vad jag är lycklig över att du är där och vad lycklig jag är över att det var just du som är min plus en på alla kompishäng. När bussen droppar av oss i Spånga så promenerar vi uppför den brutalt långa backen till huset. Det var varmt i luften och halvvägs upp så får jag nog och lägger mig mitt på vägen. Dags för en liten vila tycker jag. Du lägger dig ner bredvid mig och det är helt stilla i området. Det är bara du, jag, natten, billjuden och stjärnorna där. Vi pratar lite om livet i allmänhet, jag har händerna vilandes bakom huvudet och försöker att njuta av stunden så mycket som det bara går. Vi slutar prata och blir tysta en stund, så vänder jag mitt ansikte mot dig och säger : Livet löser sig alltid, det måste det ju göra.
Så ställer vi oss upp, borstar bort dammet från kläderna, håller varann i handen och promenerar hem i natten.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Men du känner mig som ingen annan. Det fanns alltid stunder då jag blev som nyförälskad i dig. Om och om igen brukade du bevisa för mig vilken guld-kille du var.
Du bjuder med mig till Stockholms skärgård en alldeles härlig och somrig helg i juli. Vi packar vårt pick och pack, hamnar på båten som ska ta oss dit i allra sista sekund (dock med förlusten av en krossad parfymflaska av allt springande) och bor i Sandhamn för en helg. På lördagkvällen har hotellet som vi bor på fixat ett dansgolv med musik. Vi dricker ett par drinkar och jag är kanske lite småfull men misstänker att du också är det. Vi börjar dansa tillsammans. Men det är ett spel. Ett rollspel. Vi pratar med varann som att vi precis träffats. Efter ett x antal låtar kommer du närmre min kropp, trycker upp mig mot väggen så att jag inte kan komma loss och så hånglar du upp mig i säkert sju minuter non-stop. Spänningen och elektriciten mellan oss just precis det ögonblicket kändes igenom varenda fiber i min kropp.
Jag antar att jag inte är samma person som jag var för ett år sedan. Men det är inte du heller. Det är som att jag inte ens känner dig längre. Men minnena kommer alltid finnas kvar, dom kan ingen ta ifrån mig. Minnen som har bränts fast för resten av livet.
Människor förändras allt som tiden går. Men helvete vad ont det gör att det är så här det slutar. Det var liksom aldrig några tvivel. Det är ju du och det var alltid meningen att det skulle bli du också.