Hon kom förbi runt 18. Vi har alltid så långa och bra diskussioner varje gång vi ses, det är otroligt skönt att kunna ha en sån person i mitt liv. Pratade först om hur vi båda är så fattiga just nu och drog massa skämt om hur man överlever i den här staden med knappt några pengar förutom att betala hyra. Kostar ju nästan bara att andas här. Efter ett tag kom vi in i en ganska djup konversation och jag blev lite tårögd och sa: ''Jag har mått så dåligt ett så långt tag nu. Jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna det här.'' Då vart hon tyst ett tag och tittade sen upp på mig med den mjukaste empati i rösten och sa:
''Nora, varenda väg du gått och vartenda beslut du någonsin tagit och varenda resa har lett fram till det här ögonblicket. Njut av det. Du förtjänar att vara lycklig.''
Det var som att hela jag bara lös upp. Tänk att kärlek kan få en att känna sån ren och skär eufori.
Vi tog en promenad längs bron till Hornstull. Njöt av golden hour och den efterföljande solnedgången. Tog massa bilder och wow vad vi glowade. Gick hela vägen till Skinnarviksberget och såg huset jag bor i därifrån, högst upp på backen. Satt där ett tag och gick ner till Zinkensdamm, in på Coop och köpte wraps. Åt de hemma hos mig och tittade på utsikten när det var mörkare. Fin kväll vi delade.
Så tacksam för dig Maggie och för en så djup vänskap. Vi behöver inte höras jämt, vi vet ändå att vi alltid finns där för varandra.
Tänk vilken magisk sommar. Vilkert vackert liv ändå.